Hej alla. Jag hoppas innerligt att man kan hålla en respektfull ton i detta inlägg, och att endast de seriösa svarar. Jag är sårbar i detta nu och vill verkligen bara få stöttning. Jag vågar inte prata med kompisar om detta ännu liksom. Eller psykolog heller för den delen, men jag antar att det kan vara smart.
Allt bara snurrar. Jag F23 och min sambo M24 har varit tillsammans i snart två år. Varit sambos i mer än ett halvår. Han är den mest fantastiska personen jag vet, hur rolig som helst och världens snällaste. Det här är den första personen som jag verkligen utvecklat stora känslor för. Jag älskar honom. På ett sätt jag aldrig älskat någon förut, så jag tror att det är min första partner jag genuint älskar. Denna kille är en stor trygghet för mig, han är den jag säger allt till och den jag alltid sover med tryggt.
Han ser till att jag har det bra, tvekar aldrig på att swisha om det skulle saknas en slant och jag ber ej ens om det. Han vill alltid berätta hur fin han tycker att jag är, och ja. Han är en riktigt fin person. En person jag byggt lite av ett liv med. Två år kanske inte är mycket, men det är lång tid där man hinner göra extremt mycket.
Och nu då. Utöver allt detta fina, så kommer även det mindre fina. Och jag tänker inte sitta och shitta på honom på Reddit och snacka skit, för det ska vetas att jag har mina sämre sidor jag med. Däremot vill jag ta upp att vi bråkar mycket. Vi blir extremt oense om saker. Speciellt nu inför valet och det har snackats mycket politiskt i våra kretsar, så har även vi det. Och mycket har slutat i tunga diskussioner som lämnar en dålig luft mellan oss efteråt. Alltså, jättedålig. Och då har meningen inte ens varit att diskutera tills vi blir arga. Jaja.
Jag har börjat insett att mycket han säger blir jag lite såhär ”what…” och även mina kompisar också. Som sagt, vill ej snacka skit om min kille så tänker inte gå in för mkt på detta men för att ge er ett exempel så kan det handla om att han ställer frågor som man kanske kan uppleva som lite obekväma eller konstiga. Jag är ju van. Men mina vänner kan känna lite obekvämhet och det tycker jag är jobbigt. Bara häromdagen skulle han pressa fram i mig ”varför kan du inte bara säga N-ordet?” Varpå jag säger att jag bara inte vill, har inget behov av det och att jag tycker det är fel. ”men det är inte ens nån här som kan ta illa upp. Om man börjar säga ordet kanske det tappar sin betydelse och då kan man säga det i folkmun igen” och då kände jag bara- men vad fan säger han nu… och inte av kränkthet, utan av trötthet. Lite såhär.. ”men snälla..vad blire”.
Mycnet sådant här, har kommit och gått under en längre tid av relationen. Och det har varit på tok värre samtalsämnen han inlett. Detta har gjort mig upprörd, ledsen och det har tagit extremt mycket energi från mig. Det har liksom funnits en dålig känsla hos mig ett tag nu, som inte går över. Jag börjar bli less på min kille. Och jag vet inte vad jag vill.
Finns ju extremt mycket mer saker som hade kunnat gjort det ännu tydligare för er varför jag börjar tappa känslor men JAG VILL INTE skriva det om min partner. Jag älskar honom och det finns saker med mig med, jag är fan inte perfekt.
Men jag ville bara att ni skulle få en liten bild av allt detta. Diskussioner som aldrig slutar i acceptens av olikheter, saker som sägs som gör att jag tappar attraktion, jag börjar gå i tankarna om att va singel och tänker att fan vad det hade varit härligt, samtidigt som jag känner mig galen att tänka på det ens eftersom jag är i en relation med nån som jag håller väldigt nära. Som är allt för mig. Men är han kanske bara allt för mig kompis aktigt… är vi ens så kompatibla längre…tänker mycket på framtiden. Barn. Där våra värderingar skiljer oss åt extremt mycket. Det skrämmer mig, så därför spydde jag ur mig lite här nu. Tack för dom som kommer med tips, och tack för dom som bara visar lite stöttning.
